HISTORIA

 

Immelns by uppstod först när järnvägen byggdes 1885. Innan dess bestod den av i stort sett 3 gårdar, Gyviksgården (skiftad på 1830-talet), Vrångafälla och Skarvik, med i allt omkring 100 invånare. Redan långt tidigare hade sjön Immeln använts som transportled för trävaror, såsom timmer och ekspån. Behovet av att på ett smidigt sätt transportera produkterna vidare hade funnits länge eftersom vägnätet var dåligt och långsamt. När järnvägen planerades för sträckning mellan Kristianstad och Älmhult fanns flera alternativa sträckningar men man valde Immelnsjöns södra spets mycket p g a av detta transportbehov. Järnvägen mellan Kristianstad och Immeln stod klar 1885 och året därpå påbörjades sträckningen till Älmhult.

Det var nu byn Immeln föddes. Befolkningen växte tillsammans med handeln. Samtidigt blev efterfrågan på den ”svarta graniten”, diabasen, allt större och man hittade fyndigheter av mycket hög kvalitet i grannskapet runt byn Immeln. Stenbrotten innebar stor efterfrågan på arbetskraft och till Immeln kom man från när och fjärran. Runt sekelskiftet 1900 hade befolkningen vuxit till över 700 personer. Men många följde stenbrytningen och stannade bara så länge det fanns jobb. Kulmen på befolkningsökningen var någon gång strax innan första världskriget 1914.

Med stenbrytningen uppstod också förädling av stenen. Två stensliperier etablerades och annan industrietablering blev också intressant i och med stationssamhället och skeppningen över sjön. Immeln blev en liten knutpunkt. Svensk Träindustri AB tillverkade bl.a. träskor för export här i början av 1900-talet.

Samtidigt uppstod en rad olika affärsinrättningar ( 4 affärer med livsmedel och diverse, bageri, skomakare, skrädderi m.m.), och annan service såsom pensionat. 1913 fick byn en småskola. 1904 ett bibliotek där också Nykterhetsrörelsen hade sina lokaler och där Bygdeföreningen har sina lokaler idag.

Många av byns äldsta bebyggelse är från tiden runt sekelskiftet. Det byggdes framförallt söderut från stationshuset och längs Gamla Byvägen.. Området väster om badplatsen kom i stort under 1960,70 0ch 80 talen. Enstaka hus har byggts senare.

På 1930-talet under nödåren, när det satsades på vägbyggen för att arbetslösheten inte skulle skena iväg, byggdes landsvägen från Värestorp till Immeln (1932). Tidigare vägsträckning gick över Gyviksgården – Gyviks småskola – Gedenryd /stora delar av dagens ”Gamla byvägen”. Samma år 1932 byggdes viadukten över järnvägen. Vägen till Dönaberga byggdes färdig 1952.

Järnvägen Kristianstad – Immeln stod klar 1885 för gods- och persontrafik. Nere vid nuvarande piren fanns en vändskiva där loket vände för retur till Kristianstad. Detta pågick fram till att järnvägen till Älmhult stod klar några år efter. Ett antal stickspår gick då till Månssons Stick och Sliperi samt till Träskofabriken som låg ungefär där Kanotcenter ligger idag. Norrut med järnvägen vid målare Gustavssons fanns en lastkaj och stickspår. Här lastades det sten från stenbrotten Gyvik, Gedenryd och Myren. Transporten till lastkajen skedde med stenvagnar dragna av hästar i 4- resp. 6-spann. 1969 upphörde persontrafiken och 1978 godstrafiken.

Posten sorterades på järnvägsstationen precis som dagstidningarna. De lades i postfack till de flesta Immelnbor, åtminstone de som bodde inom bykärnan. Boende längre bort fick sin post via lantbrevbäraren. I Vrångafälla av ”Posta Per”  och i Dönaberga av ”Posta Emil” . Per var gåendes medan Emil cyklade. Senare skaffade lantbrevbäraren bil för sina turer. August Allkvist hade Värestorp och Myren som sin runda fram till 1967 precis som Posta Per.